”Glöm inte att visa gästfrihet, för genom den har vissa, utan att veta om det, tagit emot änglar.” (Hebreerbrevet 13:2)

För några veckor sedan vandrade min man Olaf och jag längs den baltisk-mitttyska pilgrimsleden från Rostock till Bad Wilsnack. Liksom många andra pilgrimer undrade även vi: Kommer vi att hitta vägen? Var kan vi få något att äta? Och framför allt: Var ska vi övernatta?

Våra övernattningsställen var lika olika som de människor vi mötte – församlingshus, prästgårdar, ett pilgrimskloster, ett hotell, en före detta prästbostad och till och med ett trädgårdsskjul. Varje övernattningsställe berättade sin egen historia om gästfrihet.

Kladrum har särskilt fastnat i vårt minne. Där stod våra hopfällbara sängar alldeles intill kyrkans altare. På bordet stod blommor, mineralvatten och te. En okänd person hade omsorgsfullt förberett rummet. En tyst gest som sa: Vad roligt att ni är här.

Även i Parchim upplevde vi en särskild gästfrihet. En prästinna gav oss en personlig pilgrimsvälsignelse och lade händerna på oss båda. Hon välsignade inte bara vår fortsatta vandring, utan också vår gemensamma livsväg. Det ögonblicket påminde oss om vårt bröllop och berörde oss djupt.

Men det som rörde oss mest var Muggerkuhl. Där väntade Gudrun på oss och erbjöd oss sin trädgårdsstuga som boende.

På kvällen satt vi tillsammans i hennes kök, åt stekta ägg, berättade om våra liv, skrattade och lyssnade på varandra. Det var inget spektakulärt möte – och just därför ett alldeles särskilt sådant.

Gästfrihet börjar där människor tar sig tid för varandra. Där någon frågar: ”Hur har din resa varit?” eller ”Hur mår du egentligen?”

På platt tyska finns det ett vackert uttryck för detta: ”vun Harten fründlich” – vänlig från hjärtat.

Kanske underskattar vi som kyrka ibland just denna kraft i mötet. Guds närhet visar sig ofta på ett helt ospectakulärt sätt: vid köksbordet, över en kopp te, vid en pilgrimsvälsignelse eller en enkel middag.

Hebreerbrevet påminner oss: ”Glöm inte att vara gästvänliga.” Gästfrihet är inte bara en gåva för gästen. Den berikar också värdarna. Och den börjar ofta med små gester.

Jag önskar att pilgrimsandens anda inte slutar på vägarna, utan präglar vår vardag. Att vi uppmärksammar människor, ger dem utrymme och ger dem känslan av: Du är välkommen.

Eller, som man tidigare brukade säga i vår region när man tog farväl:

”Gud vare med dig.”

I dessa två ord ligger ett underbart budskap:

Du går inte ensam.

PS: Jag delar gärna med mig av fler erfarenheter från den baltisk-mitttyska pilgrimsleden. Kontakta mig via e-post på sabinepetters@t-online.de.