Ekumenisk pilgrimsvandring till San Vincenzo al Volturno 
8–15 september 2025

För ungefär ett år sedan presenterades ovanstående pilgrimsvandring i nyhetsbrevet från församlingen St. Bernhard. Den lovade bland annat att man skulle få uppleva Abruzzos imponerande bergvärld under krävande högfjällsvandringar samt delta i det andliga livet tillsammans med systrarna i klostret.

Den 8 september 2025 samlades 20 pilgrimer och vår präst Johannes Schaan på flygplatsen BER för att tillsammans med flyget till Neapel påbörja pilgrimsfärden. Vi var en blandad grupp, både vad gäller religion (katolsk, evangelisk, konfessionslös), hemort (Stralsund, Anklam, Rügen, Berlin, Hamburg, Eberswalde) och ålder (från tidiga 40-talet till mitten av 70-talet). På flygplatsen i Neapel möttes vi av våra ”guider” Ellen och Christoph Nemitz samt Sr. Federica, som körde oss i tre minibussar till San Vincenzo al Volturno, cirka 100 km bort. Eftersom det redan var mörkt när vi anlände kunde vi först nästa morgon beundra det vackra klosterkomplexet. Vi blev mycket varmt välkomnade av de 7 benediktinerinnorna, och den varma och vänliga mottagningen fick oss att glömma den långa resan och känna oss omedelbart hemma. Bordet i den stora matsalen var festligt dukat och vi serverades en utsökt 3-rättersmiddag. Här bör det särskilt nämnas att maten under hela pilgrimsfärden var mycket generös och ytterst välsmakande, vilket vi särskilt har syster Martha att tacka för, som under denna vecka hade huvudansvaret i köket.

Nästa morgon började, precis som alla andra dagar, klockan 7 med laudes, klockan 8 med mässan och klockan 9 med frukost. Klockan 10 började den aktiva delen av dagen. Den första dagen tog oss i sommarvärmen runt klostrets omgivningar och till kyrkan Santa Maria della Grotte. Efter ca 15 km vandring nådde vi en vacker rastplats vid källan till floden Volturno. Här serverade systrarna oss en läcker picknick med pastasallad, melon och kaka. Vår präst rundade av det hela genom att servera alla en god espresso med sin mobila espressomaskin! Denna espresso fick vi för övrigt njuta av vid varje vandringstur!

Klockan 18 träffades vi varje dag tillsammans med systrarna för att be vesper. Det var underbart att fördjupa sig i dessa italienska sånger, sjunga med eller lyssna till systrarnas änglaliknande röster, ackompanjerade av de mjuka tonerna från Sr. Federikcas keyboard. Klockan 19 var det middag, och tiden fram till komplet klockan 21 använde vi till att lära känna varandra, utbyta pilgrimsupplevelser och ha goda samtal.

Nästa dag bjöd på ösregn, så den planerade högfjällsvandringen blev inställd utan ersättning, och vi besökte istället den påvliga klockgjutningen i Agnone. Under en mycket intressant utställning och guidad tur kunde vi nästan på nära håll uppleva hur en ny klocka gjöts. Ett stort tack till vår präst Schaan, som talar flytande italienska och därmed tolkade för oss under varje guidad tur, varje utställning och varje restaurangbesök!

Vi besökte också pilgrimskyrkan i Castelpetroso och den intilliggande Mariavägen med de sju smärtorna. Även nästa dag var planerad för kultur och sightseeing. I strålande solsken och sommarvärme åkte vi med våra minibussar till Montecassino, där abboten gav oss en längre audiens, följt av en utförlig rundvisning i den vackra basilikan.

Nästa dag besökte vi på förmiddagen den stora utgrävningsplatsen intill det nuvarande klostret, där ett av de viktigaste klostren under tidig medeltid hade legat. Sedan körde vi med våra minibussar upp till 1000 meters höjd och vandrade de återstående 850 höjdmetrarna till toppen av Monte Marone. Alla pilgrimer nådde målet och tog sedan stolt ett bevisfoto vid toppkorset.

Även nästa vandring, som ledde till Monte San Michele (Toblerone), var krävande, eftersom den återigen gick mycket brant uppför och nedför på oasfalterade grusvägar. I den lilla klippkapellet bad vi tillsammans sext från tideboken. Vi besökte eremitens grotta och njöt av den underbara utsikten och den nybryggda espresson innan vi återigen gav oss nedför.

På kvällen var det planerat att äta pizza tillsammans med systrarna. Det var en mycket underhållande och glad sammankomst och många passade på att prata med någon av systrarna.

På söndagen, vår sista pilgrimsdag, firade vi mässan i den stora klosterkyrkan tillsammans med benediktinerna och byborna. Mässan, liksom de dagliga mässorna i klosterkapellet, celebrerades av vår präst på italienska. Sr Federica översatte predikningarna för oss.

Efter mässan vandrade vi till en närliggande sjö, där några badglada pilgrimer inte kunde motstå frestelsen att bada i det smaragdgröna vattnet.

Den sista kvällen kom och det var dags att ta farväl av systrarna i klostret. Vi var alla fulla av lovord och tacksamhet för dessa dagar tillsammans, då vi hade bett, sjungit och skrattat tillsammans. Det infann sig också en liten smula vemod, för vi hade kommit att älska denna vackra plats, klostrets enkla skönhet och systrarnas stora hjärtlighet och godhet. Särskilt frågestunden med systrarna Federica och Gabriela, de ärliga svaren på varje fråga och deras utstrålning hade gjort ett djupt och bestående intryck.

Tidigt på måndagsmorgonen åkte vi med minibussar till Neapel, där vårt flyg utan incidenter nådde flygplatsen i Berlin. Och återigen var det dags att ta farväl. Den här veckan hade stärkt vår gemenskap och svetsat samman oss till en gemensam pilgrimsgrupp. De gemensamma måltiderna, de inte alltid lätta vandringarna, de andliga impulserna under pilgrimsfärden, den gemensamma bönen, tystnaden och lyssnandet, utbytet av tankar och erfarenheter gjorde dessa dagar till något speciellt och oförglömligt för oss alla!

Ett särskilt tack till Ellen och Christoph, som planerade och organiserade resan, alltid körde oss säkert till våra mål i minibussarna och guidade oss genom den mycket ursprungliga naturen och bergsvärlden i Abruzzerna. Ett särskilt tack också till Johannes Schaan, vars goda kontakter med klostret (syster Federica är hans syster) gjorde denna resa möjlig. Han var en utmärkt chaufför, tolk, organisatör, espressobryggare och kunnig guide genom Berlins S-Bahn-djungel.

 Tack – det var en gåva! 

Astrid och Thomas Schanwell
Gerda och Manfred Wanitschke